Jag vägrar.

Jag vägrar. Jag vägrar en massa saker utan att inse det. Och inte för att leva upp till en viss ideologi där man ska uppfylla vissa kriterier utan för att jag låter sunda förnuftet styra. Jag hakar inte på trenden ”fasaden framförallt”. Javisst, jag kan få panik när det blir för stökigt -men det är mer stöket i sig som stör mej, inte vad andra ska tycka. Idag städade vi lite i trädgården och jag skickade kidsen att köpa en ljung och en sån-där-vit-växt som ofta planteras ihop med ljung. De tog sej friheten att köpa ett litet vitt hjärta att förgylla dekorationen med.  Sedan fick de själva sätta de inköpta växterna i jord tillsammans med hjärtat och de var SÅ nöjda. Jag var också nöjd över att det äntligen såg lite trevligt ut att komma hit igen. Men bara för att JAG (vi) mår bra av det. Då har trädgården varit totalt kaos i ett par månader, och gräset klipptes senast i början på semestern…

När jag läser olika inlägg o bloggar inser jag vissa saker som jag faktiskt vägrar:

Barnkalas. Vi kör det gamla hederliga. Välkomna hit, lek och ha kul. Kidsen roar sej bra själva och vi vuxna ser mest på och ser till att ingen slår ihjäl sig eller dylikt. Det bjuds på glass och en godispåse man själv får leta upp (en lek barnen alltid älskat!) och är inga krav på superfantastiska presenter. Min känsla är att barnen faktiskt är riktigt nöjda och lite stolta över att ha så många vänner i sitt hem samtidigt, att få visa upp sitt rum som man städat fint innan kalaset (nåja, någorlunda fint) och att kunna få placera sina presenter på den plats de vill att de ska vara direkt.
Alltså vägrar jag inte alla häftiga kalas a la badhus, lekland osv av någon gammeltantstanke att ”så har det alltid varit” utan barnen mår bra av detta!

Slampkläder till 10-åring. Kräver inte särskilt mycket förklaring. Tack och lov har min äldsta dotter inte ens velat använda, men hade hon frågat så nej, där finns ingen diskussion. En tioåring går inte med kortkort, visa-magen-tröjor och sminkar sej dagligen. Punkt.

Träna. Okej, det finns dagar när jag gråter över mej själv i spegeln o tänker att ”jag måste!” Men de dagarna är ganska få om man räknar på hela året. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt med träning. Så, varför ska jag?

Överbeskydda. Naturligtvis älskar jag mina barn. Jag vill inte att något ont ska hända dem någonsin. Men jag inser också att det är min skyldighet som förälder att faktiskt leda in dem i livet, förhoppningsvis med sunda tankar kring medmänsklighet, lite i taget. Det innebär ansvar och självständighet. Även om jag vill bevaka dem 24/7 så kan jag inte, FÅR jag inte, för vad skulle det bli av dem då? Jag finns alltid som en stöttepelare, men ibland måste de också reda ut saker själv (vetandes att jag finns bakom men inte åt dem).
Till den här kategorin hör nog också att tillrättavisa. Om jag får veta att mitt barn gjort fel, då tänker jag inte skylla ifrån mej och tro att min unge minsann hon gör aldrig fel. Man måste ta till sej, tänka efter och prata. Varför blev det fel? Det är ju genom misstag vi alla lär oss, eller hur!? Nog måste även barn förstå när det blivit fel och inte en förälder som med näbbar och klor slåss för att just deras barn gör inte fel.
Viktigast av allt -känner man att man ha gjort fel, eller någon upplever att den har blivit behandlad fel SÄG FÖRLÅT! Ett förlåt tar inte bort handlingen, men det visar ändå på att samvetet gjort sej påmint och man inser att det var tokfel det man gjorde.

Vill avsluta med att jag älskar mina barn, jag gör allt i min makt för att de ska bli bra människor när de växer upp. Vi pratar, vi kramas, vi bråkar. Precis som man måste få göra.